Det känns som om solen försvann bakom ett mörkt moln. Som om glädjen plötsligt togs ifrån oss. Så ofattbart och omöjligt att förstå. Tragedin i Norge....
Hur kan en människa tro att han har rätt att bestämma över så många människors liv. Bestämma att de levt färdigt och mörda dem. T.o.m. skjuta dem en andra gång, helt kallblodigt för att förvissa sig om att han lyckats i sitt uppsåt.
Vad hade han för rätt: Att bestämma att djup sorg skulle drabba så många närstående till dessa ungdomar. Ungdomar som hade mycket kvar att ge och uppleva.
Vad hade han för rätt: Att ge de överlevande ungdomarna minnesbilder, som kommer att leva kvar inom dem i all framtid.
Tror han att han är gud ? Han är naturligtvis sjuk och har fastnat i en människofientlig ideologi och sådant kan vi tyvärr inte helt skydda oss emot.
Det har varit svårt att hitta någon glädje den här helgen, men man måste ändå gå vidare med livet. Det här var en sjuk, ond människa. Vi får inte glömma alla människor som ger glädje och kärlek varje dag och dessa är ändå så många flera.
Dagens citat: Bakom mörkret skymtar alltid ljuset. Man måste tro på det, för att orka leva..........
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
ja du kinna,jag trodde aldrig jag skulle uppleva en sån sorg som när far gick bort,sedan gick det några år och man hade trängt undan sorgen,då händer nästa stora tragik olof palme mördas,min största idol,men man fortsätter leva och gå vidare,nästa stora bedrövelse min syster går bort i cancer,en människa som aldrig gjort en fluga förnär,nu denna stora sorg i norge,för att en galning fått tillgång till vapen och sprängmedel,måtte han få leva länge i nåt fängelse utan kontakt med nån annan än nån som vill honom ont.det sista du skriver bakom mörkret skymtar solen,tänk i slutändan tror jag också det.en glädjens tanke till alla dessa ungdomar som trots allt tro på en framtid kalle i v-by
SvaraRaderaJa Kalle, ibland kan man drabbas av mera sorg än man tror man kan klara av. Själv hade jag för något år sedan åtta nära,kära 0ch bekanta som lämnade oss under tiden av 1½ år. Flera alldeles för tidigt, bl.a. min syster. För att klara av detta, så kändes det som om jag stängde av och inte tog till mig allt. Det var väl ett sätt, för att orka gå vidare. Kram / "Kinna"
SvaraRadera