onsdag 25 maj 2011

HÄNT ???

Nu har det gått nästan en vecka, sedan vi "sågs" sist. Vad har hänt ? Berth var hemma i helgen och jag försökte laga till lite gott, som vanligt. På lördagen blev det tagiatelle med räksås och på söndagen kyckling med potatisgratäng o broccoli. Vi tillbringade det mesta av helgen på vår ljuvliga altan men Bert klippte också bort det vissna på vår stora vindruva och när han tog fram stegen och började klättra, vågade jag inte att se på längre. Men det gick bra, tack o lov. Men sedan var det viloläge som gällde för honom och han fick lov att dela upp klippningen på 2 dagar.
På måndagen var det den obligtoriska vattengympan på morgonen och sedan var jag hos tandläkaren och gjorde ett jättearbete på 1½ tim ( jobbigt var det ) och har ändå kvar en sittning om 2 veckor. 7500:- Där ryker skatteåterbäringen, som jag hade tänkt ha till en soffa. Man ska aldrig räkna ut något :-)
Igår var det "ledig" dag, så jag pysslade med lite nödvändigheter här hemma. En stor stryktvätt bl.a. klarades av.
Idag har jag varit på anhöriggrupp och det hade hänt mycket sedan vi sågs för en månad sedan. Bl.a hade en av deltagarna hade mist sin son, en hade brutit lårbenshalsen, en annan hade genomgått en planerad operation. Det kan låta deprimerande att ingå i en sådan grupp, men det är tvärt om, berikande. Vi har alla tystnadsplikt + att vi nu har känt varandra länge och känner till varandras problem. Så där kan vi prata ut om sådant som man kanske inte går ut till alla med och här behöver man inte visa upp ett glatt ansikte. Bakom leende ögon kan dölja sig en stor sorg. Men vi har HIMLA TREVLIGT också.
Imorgon eftermiddag ska jag representera DHR på Seniordagen i Kinda. Det brukar komma många människor och är väldigt trevlig social samvaro, med många aktiviteter inlagda under dagen. Skoj när det händer lite i mitt lilla liv.
Thats all for today.......

torsdag 19 maj 2011

LÄNGE SEN SIST.

Oj, vad det var länge sedan jag skrev ner något, men den här vintern har varit tung och jag har inte haft inspiration att skriva.Det är inte bara det att vintern har varit lång, kall och snörik utan det har även varit tungt både fysiskt och psykiskt. Men nu när försommaren visar sitt bästa ansikte så börjar livsandarna vakna till igen. Kroppeländet har inte velat det jag vill, den här vintern. När jag fick min tredje infektion med andningsbesvär och trötthet, så hamnade jag på US i 5 dagar och sedan tog det ett par månader innan jag hade fått tillbaka krafterna. Tack o lov så hade jag två vänninnor som höll mig flytande den första tiden efter att jag kommit hem. J och L var också här en helg och hjälpte mig, men de bor ju så långt bort, så jag kan ju inte få den akuta hjälpen jag behöver vid såna här tillfällen.
Hittade ett citat som passar in här: En sann vän finns där även om man är på väg utför.
Även psykiskt har det varit tungt, eftersom jag har blivit tvungen att nästan helt bryta med en närstående. När jag inte dög, hur jag än försökte att ställa upp och vara till lags utan bara blev nervärderad och bara gjorde fel, år efter år, gång på gång, även utåt, så orkade jag inte längre. Det var ett tungt beslut, men jag hade gråtit nog......Jag måste ha psykiska krafter kvar för att sköta om min hälsa och orka stötta Berth.
Min älskade perser Amigo gick bort under min sjukdomsperiod. Troligtvis bröt han ryggen när han hoppade ner från köksbordet och blev förlamad i bakkroppen. Det tog 16 timmar innan veterinären kom och gjorde slut på hans pina. Dom timmarna vill jag inte ha tillbaka. När det hände var jag så sjuk och trött, så jag förmådde inte sörja utan det har kommit nu i efterhand. Saknar honom så. Så nu är det bara Kajsa och jag här hemma och Berth förstås de flesta helger. Vid sista lungkontrollen, så såg man några strimmor på min strålade lunga. Det kan vara rester efter de infektioner jag haft under vintern, men jag fick göra ytterligare en röntgen för 5 veckor sedan och har ännu inte fått svar. Har nu i en veckas tid försökt att ringa kliniken men det är bara en timmas telefontid 4 dagar i veckan och det är upptagit hela tiden. Jag har även lämnat meddelande på telefonsvarare om att jag vill ha ett besked, men har ändå inget hört. Fattar dom inte att det är nervpåfrestande att gå och vänta på svar. Och om det skulle vara något galet, hur mycket hinner det försämras under väntetiden ?
Men jag mår ändå mycket bättre nu, när jag kan gå ut och njuta av solen och trädgården igen. Allt småpyssel i trädgården klarar jag själv, men har duktiga människor som skottar snö och som klipper gräs och häck.
Citat: När vi var små, kunde vi krypa upp i någons knä och bli tröstade.
När vi blivit vuxna, var kan vi hitta trösten då ?
Som ni ser så är jag mycket för citat och ordspråk, men det får ni försöka stå ut med. De som inte gör det, får väl låta bli att läsa. Men jag tycker att de ofta säjer så mycket på ett enkelt sätt.
Det var skönt att få skriva av sig lite.
Ska försöka att bli lite duktigare på att uppdatera.