HU, vad mörkt och dystert det är idag. Vart har sommaren tagit vägen ? Förhoppningsvis har den bara tagit en liten paus.
Så jag sitter här och funderar på livet och på hur jobbigt det kan vara för somliga. Jag är ju engagerad i anhöriggrupper och i en anhörigförening och får då höra berättelser från anhörigas vardag. Förutom att det är tungt att vårda en anhörig, som kanske är dement eller rörelsehindrad, så är det som ständigt återkommer i människors beskrivning - ensamheten. Man kanske har haft många vänner och bekanta och livet har varit fyllt av sociala aktiviteter, men plötsligt så "platsar" man inte. När man som bäst behöver dessa kontakter, så drar de sig undan. Inte alla, men faktiskt och tyvärr de flesta. När den respektive inte längre är "fit for fight" varken psykiskt eller fysiskt, så försvinner umgänges kretsen.VARFÖR ? DET ÄR SÅ SORGLIGT....Är det för att man inte går och springer lika fort som tidigare eller är det för att man inte längre hänger med i samtal, ja rent av inte kan tala längre. Blir människor rädda och vet inte hur de ska bete sig eller är det bara besvärligt att umgås med såna människor. Jag tror att det ofta, beror på rädsla, allra helst när det handlar om demens. Vad ska jag säja? - tänker många. Prata på som vanligt! Om personen svarar fel eller inte kan svara alls, så vad gör det ! Du har iaf. visat att han-hon fortfarande existerar och har ett värde och inte minst den anhörige sätter värde på det. Somnar din gäst, so what, den anhörige har kanske fått en fin stund med sina vänner. Barn somnar, bajsar på sig och kan ställa till lite oreda ibland och dom får följa med bort. Vad är skillnaden ? Men glöm inte heller bort att den anhörige behöver andningshål. Hjälp till att fixa "barnvakt", så att den närstående kan få egentid. Guld värt i en tung situation. Glöm inte : Det här handlar inte bara om gamla människor !!! Det finns många i alla åldrar, som på något vis är handikappade.
OJ, vad det blev mycket pekpinnar och besserwisser fasoner !!!! Men varav hjärtat är fullt, talar munnen och i det här fallet pennan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
hej kinna jag delar dina funderingar till punkt och pricka,vet själv hur det var när jag drack lite för mycketpå fester och andra tillställningar,hade massor med kompisar och vänner,fick sedan ett alternativ dra ner på konsumtionen eller lev ensam,jag valde att dra ner och underkastade mej en behandling under ett år med antabus,är i dag en nästan nykter kalle,tar nån whiskey eller en öl till maten,detta kostade mej flertalet av mina vänner som inte visste hur dom skulle bete sig mot mej,men jag är glad har min fru kvar efter 41 års äktenskap,en dotter och två barnbarn,har en del kompisar som är som du säger inte till fullo ok i huvud och ben,men det är jäkligt kul och givande att gå och tala med dem ibland,och få se denna uppskattning när man kommer på besök ger mej väldigt mycke,ha nu en bra afton med din bok och må väl kalle i v-by
SvaraRaderaKul kalle att du läser min blogg och även kommentear.Det är ju alltid roligt att bli "sedd" Du har tydligen själv gjort en beundransvärd resa med alkoholberoendet.
SvaraRadera"Kinna"
jo det får man väl säga,men tyckte heller inte det var så svårt när så mycke stod på spel,jag tycker det är jättekul att kunna dela med sej av erfarenheter,allt är ju inte en dans på rosor,även om vi var lyckligt lottade på 60 tio och sjutiotalet,med arbete över allt,det var vi som kunde välja inte arbetsgivaren,lider med många unga idag inget jobb inga pengar,kanske bara lurade med dyra lån kalle v-by
SvaraRadera